Eyvaa Olsson studerar konstvetenskap på Uppsala universitet och under hösten 2021 gör hon sin praktik på Galleri Lohme - detta är hennes perspektiv på utställningen A travelers hesitant determination av Sara Rosengren.
Under slutet av augusti och större delen av september fick vi nöjet att visa upp Sara Rosengrens subtila men otroligt skickligt skapade verk. Många var ni som kom för att besöka oss en sen men varm augustikväll och tillsammans skärskåda hennes färger, motiv och gestaltningar av tidpunkter i livet vi alla kan relatera till. Under vernissagen och med dessa tavlor lämnade Saras verk oss ensamma med vår fantasi. Där tillsammans med våra egna uppfattningar fick vi en chans att reflektera över hennes talande motiv i direkt anknytning till hur vi lever våra liv. För mig var det första gången jag fick uppleva en utställning med Sara Rosengren i praktiken och fick äran att både vara med under hängningen, när varje verk skulle få sin dedikerade plats, samt att skriva om tavlorna. Här nedan följer en kort genomgång av det jag uppfattade av hennes konstnärskap uttryckt genom utställningen. Saras tillvägagångssätt för att få oss att reflektera är genom att iscensätta stunder i livet, nästintill verkligt skildrade, som talar utan att tala och som berättar om något mänskligt vi alla kan relatera till. Sara bär med sig en stor talang, men har också aktivt arbetat upp sin kapacitet att måla mer och mer detaljerat. I denna serie “A traveler’s hesitant determination” kan vi tydligt bevittna hur de minsta penseldragen har en stor inverkan på helhetskompostitionen och hur hennes bildspråk har förflyttats från det mer abstrakta och lite vilda, till det tydligt klara men med ett lugn som bjuder oss in i en plats av öppenhet. I denna öppenhet kan vi ta emot hennes verk i den mån som jag anar att Sara vill försätta oss i, på så sätt kan vi börja ställa oss själva de frågor som hon så varsamt men tydligt delger.
Under resan som skildras får vi som betraktare smaka på känslan av stunden. De figurativa formationerna som skapas blir till ett levande ögonblick, öppet för oss att kliva in, inbjudande för oss att delta i. Många av bilderna skildrar den tydliga tvekan som infinner sig som resenär där den ärliga frågan är "vart ska vi nu?". Om världen skulle vara för våra fötter, vart skulle vi då gå? När möjligheterna är oändliga lämnas vi med vår fria vilja, där vi kan helt insupa potentialen, men ändå måste ta nästa steg i vald riktning. Som betraktare börjar vi resa med sinne och hjärta in i den potential som ligger inom denna oskrivna oändlighet. De tydliga detaljerna och de mjuka färgerna får oss att automatiskt svepas in i berättelsen med en förundran som bär på fler frågor. Vad ligger bortom det som vi kan se med ögat? Vad finns mer att utforska bortom horisonten? Endast vår fantasi kan begränsa oss här. När resan fortskrider upptäcker vi även stunder då vi vill ta en paus och bevittna de omgivande landskapen, njuta av den skönhet vi lever och verkar i. De vackra omgivningarna av ljus och gröna skuggspel tar oss direkt tillbaka till en plats där vi alla kan relatera till ett mycket mänskligt behov, att stanna upp och se oss omkring, uppskatta var vi kommer ifrån och att förutse vart vi ska. Saras måleri påminner oss om de mänskliga aspekterna av närvaro, tålamod och hopp. Hon leker även med begreppet kring att vandra, och att vi alla vandrar ensamma trots vår omgivning. I denna vandring lär vi oss om oss själva, vi berikas även i de mer utmanande tillfällena. Att ta ett steg i sänder är något jag tolkar in i många av verken. Att vi genom närvaro blir medvetna om hur varje steg räknas, särskilt när vi är på väg mot ett meningsfullt syfte. Efter en lång resa hittar vi en plats där potentialen är stor och öppningen sammanvävd i luften och vi kan känna spänningen stiga inom oss. Även om vi kanske inte vet vad som väntar eller vad vi potentiellt har stött på, tar vår upptäckarlust över i längtan att se vad som väntar på oss i nästa moment. En av de tavlor som talar starkast till mig är just tavlan “Hope”, där vi dras med in i ett ögonblick när målets betydelse bleknar och betydelsen av stunden får ta mer och mer plats. I tavlan vet vi inte om resan är just begynnande eller om den är avslutad, men ändå når vi en plats av hopp. Hopp ger oss energi att fortsätta eller börja om igen, och hopp kan bara nå oss när vi låter det tas emot i nuet. Målningen ber oss att börja här och nu, att helt enkelt vara, uppskatta och tillåta oss bli berikade av det som är.
Klicka här för att se tillgängliga verk av Sara Rosengren.